ett kärt återseende
Idag hände faktiskt en väldigt rolig grej.
på väg hem från jobbet såg jag nån jäkla snubbe kasta nån jäkla smällare från vägen en bit bort och jag typ muttrar för mig själv att va fan håller fanskapet på med haha.
Sen helt plötsligt hör jag honom skrika Sandra och går mot mig och den där jävla snubben är Robin, min ungdomskärlek. Vi var tillsammans när jag gick i 8an och han i 7an, vi har följts åt till och från under tonnåren sen så hamna han i dåligheter och jag flytta till munkfors och lite sånt och sen dess har vi varken setts eller hörts och jag har tänkt på honom så mycket genom åren och undrat hur det går för honom och hur han mår.
Ska jag va ärlig har jag nog även fällt några tårar över att veta vilket tufft liv han gått igenom oxå.
Men ja så helt plötsligt står han där och hade inget att göra fören hans buss gick någon timme senare så han bjöd in sig själv på kaffe och vi satt och prata massa gamla minnen. och vi inser att vi börjar bli gammla fy fan säkert 12 år sedan vi va ett par, den där tonnårsförälskelsen med lycka och ett antal tårar ;)
När man satt och hångla i koridoren haha.
Tider de :)